Ska försöka att inte skriva ett så långt inlägg ikväll. Känner mest just nu att jag vill dra täcket över huvudet.

Dagen har varit väldigt trevlig! Började med att gå bort till Lindas stall i morse för att släppa ut hästarna och fixa stallet. När allting var klart där gick jag iväg till affären för att handla lite och sen hem till mig. Solen lyste och värmde så det var UNDERBART att vara ute och gå! 
Väl hemma så har jag hunnit med att städa, tvätta, diska och laga mat. Det blev en enkel lunch bestående av äggröra, smörstekta champinoner och grönsallad. Kanske men väldigt mysko kombination men det var gott och mättande! ;)

Sen behövde Ida hjälp att färga utväxten på sitt hår så detta gjordes! ;)

Liftade över med Linda till ridklubben där det skulle vara hoppträning, Edic skulle få träna på titthinder denna gång. Men det var ju inget problem utan han klarade det galant! :)

Nu sitter jag hemma i soffan och ska som sagt dra täcket över huvudet.
Har kommit på en sak som är helt galen. Ena stunden så mår man hur bra som helst och känner att allting är hur underbart som helst! Men sen på bara någon sekund så känner man att man tappar andan och sugen på allting.. Jag vet inte varför det blir så men det kommer lite då och då.. Idag har allting känts just så underbart och ingenting kan verkligen få en ur balans. Men sen nu när jag steg innanför dörren och såg mig i spegeln så tappade jag sugen på allting. Jag vet att jag bara klagar men jag behöver få ur mig det..

Det känns som att hur jag än gör just nu så kommer jag ingenstans.. Jag mår verkligen inte som jag ska.. Allting bara snurrar runt och jag vet snart varken ut eller in. Många gånger så kommer det känslor och tankar som gör att jag vill ge upp allting. För det känns som att man alltid kämpar mot krafter som man inte rår på hur man än försöker.. Så varför ska man försöka ens då? När ingenting går som man vill? Kan man inte lika gärna bara ge upp...
Jag vet att nu är det många som kommer säga att jag inte får ge upp för att jag kommit så långt med allting.. Men dessvärre så gör jag det ändå.. Jag vill inte känna så men det är svårt att undvika. Ibland skulle man bara behöva stänga av alla känslor och låta tankarna bara få flyga utan att någonting ska hindra..
Det finns så mycket mer som jag skulle vilja skriva just nu men jag klarar det inte... Jag har mycket inom mig som skulle behöva bearbetas.. Och jag försöker göra det, väldigt små steg i taget.. Jag hoppas att jag en dag når de mål jag vill och att jag även då kommer att må bra och tycka om mig själv,, Även den stund som jag ser mig själv i spegeln. Men vägen är lång....

Nä, nu blev det ett långt inlägg.. Många fler känslor finns det men de får komma en annan dag..


Nu drar jag upp täcket!